Hemma igen!
Nu är jag hemma igen från Ruth ... Jag ska berätta hur lunchen var, så häng med nu::::::
Vi (jag och min familj) klev in genom dörren efter att Ruth öppnat
Ruth:
- men åh så trevligt att ni kunde komma, ska jag ta era jackor?
Jasmin:
- Heeeeeeeeeej Jonita!!
Jonita:
- Heeeeeeeeej Jasmin!
(kram)
Morsan (till Ruth)
- Ja, tack så mycket, kära du. Så snällt av dig att vi kunde få komma. Verkligen trevligt!
Farsan räckte över en bukett med blommor till Ruth som hjärtligt tackade. Sedan, efter lite småprat med varandra (eller inte mellan varandra riktigt, där stod jag pinsamt nog helt själv eftersom ingen tagit initiativet till att prata med mig) satte vi oss alla vid bordet. Jag fick sitta mellan farsan och Jasmin.
Jag konstaterade att Jasmin kanske inte är riktigt en sån där stor brat som jag först trodde. Hon hade på sig en violblå kjol ner till knäna, och hennes bruna hår var uppsatt i en hästsvans. När vi satte oss vid bordet vände hon sig till mig och sa:
- Hej! Det är du som är Lars va? Jonita har berättat sååå mycket om dig!!
sedan log hon och så skakade vi varnadras händer. Jag blev förvånad, jag hade mer förväntat mig en kommentar som "stilig slips, tönt" eller "Jaa, du är verkligen lika ful som alla sagt till mig", om ens någon kommentar överhuvudtaget. Ni vet, så som mina sysslingar och övriga människor brukar utbrista så fort de får syn på mig. Men inte Jasmin, minsann. Jag blev så förbluffad att jag inte fick ur mig nånting annat än:
- Hmmpf, (host, host) ja, Lars, det är jag det.
Sen hörde jag pappa nämna mitt namn, så jag var tvungen att vända bort huvudet (puh!!) Han hade visst berättat nånting pinsamt om mig, för att alla såg sådär skrattretande roat och medlidsamt på mig. Först fattade jag ingenting, men sedan sa mamma:
- Jaa, det var så roligt den där gången i Sundsvall.
Ånej. ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅNNNEEEEEEJ, satt jag och tänkte. "Den där gången i Sundsvall" kunde ju bara betyda en sak. Ånej, hon hade berättat om den lilla accidenten i Sundsvall!!
Jag skäms fortfarande så mycket över den där Sundsvallgrejen att jag inte tänker berätta. Jag satt iaf och skämdes resten av lunchen. Så var det med det. Det här med bra intryck kan ju fara åt helvete för min del.
//Larsdepp
Vi (jag och min familj) klev in genom dörren efter att Ruth öppnat
Ruth:
- men åh så trevligt att ni kunde komma, ska jag ta era jackor?
Jasmin:
- Heeeeeeeeeej Jonita!!
Jonita:
- Heeeeeeeeej Jasmin!
(kram)
Morsan (till Ruth)
- Ja, tack så mycket, kära du. Så snällt av dig att vi kunde få komma. Verkligen trevligt!
Farsan räckte över en bukett med blommor till Ruth som hjärtligt tackade. Sedan, efter lite småprat med varandra (eller inte mellan varandra riktigt, där stod jag pinsamt nog helt själv eftersom ingen tagit initiativet till att prata med mig) satte vi oss alla vid bordet. Jag fick sitta mellan farsan och Jasmin.
Jag konstaterade att Jasmin kanske inte är riktigt en sån där stor brat som jag först trodde. Hon hade på sig en violblå kjol ner till knäna, och hennes bruna hår var uppsatt i en hästsvans. När vi satte oss vid bordet vände hon sig till mig och sa:
- Hej! Det är du som är Lars va? Jonita har berättat sååå mycket om dig!!
sedan log hon och så skakade vi varnadras händer. Jag blev förvånad, jag hade mer förväntat mig en kommentar som "stilig slips, tönt" eller "Jaa, du är verkligen lika ful som alla sagt till mig", om ens någon kommentar överhuvudtaget. Ni vet, så som mina sysslingar och övriga människor brukar utbrista så fort de får syn på mig. Men inte Jasmin, minsann. Jag blev så förbluffad att jag inte fick ur mig nånting annat än:
- Hmmpf, (host, host) ja, Lars, det är jag det.
Sen hörde jag pappa nämna mitt namn, så jag var tvungen att vända bort huvudet (puh!!) Han hade visst berättat nånting pinsamt om mig, för att alla såg sådär skrattretande roat och medlidsamt på mig. Först fattade jag ingenting, men sedan sa mamma:
- Jaa, det var så roligt den där gången i Sundsvall.
Ånej. ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅNNNEEEEEEJ, satt jag och tänkte. "Den där gången i Sundsvall" kunde ju bara betyda en sak. Ånej, hon hade berättat om den lilla accidenten i Sundsvall!!
Jag skäms fortfarande så mycket över den där Sundsvallgrejen att jag inte tänker berätta. Jag satt iaf och skämdes resten av lunchen. Så var det med det. Det här med bra intryck kan ju fara åt helvete för min del.
//Larsdepp
Kommentarer
Trackback
